Det har redan gått 2veckor sedan min operation och livet går vidare. Det började verkligen kännas som vanligt då igår enbart bestog av en massa dumma beslut..

Det började med att jag hade sjukgymnastik klockan 08.00, kommer till receptionen och märker att jag har glömt plånboken... Men eftersom jag är stammis på SportRehab och jag å personalen är numera homies kunde jag betala nästa gång. Annika sa åter igen att jag måste lugna mej med belastningen och borde använda kryckor även inne..Hon kom även på den briljanta idén att eftersom jag inte får köra ben kan jag köra slut på överkroppen, bra tänkte jag det kan ju vara skit bra eftersom jag behöver armstyrka när jag går på kryckor, så det gjorde jag...något jag ångra snabbt.( För er som inte gått på kryckor kan jag berätta att man redan är en aning sleten i rygg å armar och händerna ser ut som om dom tillhör Miss rynka. ) När jag kom ut från sjukgymnastiken kunde jag knappt komma över vägen pga av träningsverken...SMART SOFIE! Men jag hade bestämt innan att jag skulle in till nordstan å köpa en mössa så jag bet ihop och släpa mej dit (för övrigt hittade jag min plånbok i det fack den alltid ligger..), när jag kommer fram inser jag att klockan är 09.10...Å vad har öppet vid den här tiden? Juste nada.. Detta äventyr gjorde att jag missa tåget och fick sitta å vänta...

På kvällen fick jag besök av min kära sneögda kamrat som ville komma över och göra broccolipaj (?!). Visst sa jag å det gjorde vi. Jag är inte riktigt säker på att man kan kalla vår kreaktion borccolipaj utan mera vi tar vad vi har paj. Det va nämligen så att therese skulle ta med sig dom ingredienserna jag inte hade hemma, men det slutade med att hon tog med helt andra saker istället och dom sakerna jag skulle ha hemma hade jag visst inte.... Resultatet blev pajskal med broccoli, lök,champinjoner och tomat med en äggstanning utan ägg... Menmen det var helt OK! Vi kikade sedan på MIB 2, andra gången jag såg den filmen...

Ja jag har inte uppdatrat min blogg på en bra stund, men jag har haft en hel del för mej. Jag har nämlign flyttat min knäskål en aning åt höger=) I torsdags förmiddag åkte jag in till Orthocenter för att göra denna operation. Jag var väldigt lugn och från mina förra erfarenhet av operation-upvak (då jag mådde riktigt, riktigt kanoners=) ) såg jag nästan fram emot att få en riktigt god sömn. Det gjord mej ännu lugnare när patienten före rullades ut och det enda han kund få ur sig va, "fyy faaan va gott jag har sovit, shit!"
När jag vaknade ångrade jag att jag hade opererat mej och att jag ens hade fötts...
Att läkaren sa att jag hade genomgått den mest smärtsamma knäoperationen var inget jag tänkte säga emot, att sjukgymnasten sa att jag måste gå på kryckor i 4veckor var heller inget tveksamt, (min första tanke var snarare lilla vännen dom kryckorna kommer inte behövas för jag kommer inte kunna röra mej på 4veckor).

Nu har det gått ett par dagar... Smärtan kan kontrolleras någolunda med starka piller, men jag är riktigt uttråkad och jag har lust att slänga kryckorna i närmaste dike... =) Jag har tur som har mamma som säger åt mej på skarpen och tar hand om mej=)

Tanken var att jag skulle göra 3stycken ingrepp i mitt knä, först en vanlig atroskopi där det skulle tas bort lösa bitar och shavas,(vilket gjordes lite) sen skulle jag göra något som heter Mikrofaktuering, då dom borrar i mina ben (scary jag vet) men detta behövdes nämligen inte ännu. Brosket hade börjat hämta sig och varför jag har haft så ont va för att hela knät va inflamerat...ops.. Men sedan till det stora, min knäskål har flyttats. Det för två anledningar, att den inte ska hoppa ur led nå mer och sedan att trycket på mitt brosk (som aldrig kommer bli bra) ska förflyttas till friskt brosk. Jag hoppas till gud att det här blir bra=)

Jag har nu 6 hål plus ett stort ärr i knät, stenhårt=)